”Vi hade inga pengar – så jag började fixa dem själv”
Hans mamma jobbade ofta dubbla skift.
Pappan spelade bort det mesta av pengarna på svartklubbar.
– En gång var jag nära att yxa honom i huvudet för allt han gjorde mot familjen, säger Mustafa.
På söndagskvällen den 12 februari försökte jag borsta min tvååriga dotters tänder när telefonen ringde.
Hon skrek, försökte slita bort tandborsten ur sin mun och sparkade i luften med benen.
Jag såg på skärmen att det var från tidningen.
– En man är skjuten på Möllan, kan du jobba? frågade nattchefen Micke.
Jag cyklade dit på fem minuter. Några Ica-kassar i blodpölen utanför thai-restaurangen på Möllevångstorget. Nyfikna vid avspärrningar. Rykten om två, tre, fem svartklädda män som försvann från platsen. Senare på kvällen kom uppgiften att en 23-årig man har dött.
Få överlever skott mot huvudet.
– Det är värre än Texas här, sa en man medan vitklädda polistekniker undersökte mordplatsen.
Dagarna efter mordet på Möllevångstorget ägnar jag timmar åt samtal med poliser, socialarbetare och andra som jobbar med unga brottslingar.
Jag pratar med Ahmed som säger att han slutat råna folk och sälja droger. Men han röker fortfarande cannabis.
Jag träffar Mustafa som har varit kriminell sedan han var 14. Nu lever han ett svenssonliv. Men för sin inre syn ser han fortfarande blodet och hör skriken från människorna som han misshandlat.
Jag hoppas få svar på frågan: Hur blev det så här?
”Jag blev aldrig uppfostrad”
Det är i barndomen och familjen det börjar.
Det hävdar polisen och socialarbetare Aftonbladet talar med.
Det håller Mustafa med om.
– Jag brukar jämföra livet med en tårta. Familjen är som en tårtbotten. Om den inte är som den ska, då blir hela tårtan dålig, säger han.
Han pratar sakta, väljer orden med omsorg.
Stundtals är det svårt att förstå att den välformulerade killen i jeans och grå tröja framför mig är samma person som var nära att döda sin far med en yxa.
Han var 18 år den kvällen när hans far kom hem och sa att någon hade slagit in rutan och stulit pengarna han haft i bilen. Ännu en gång såg han sin mor gråtande och utom sig av oro för hur räkningarna skulle betalas.
– Han kanske blev rånad, men jag hade fått nog. Vi hade hört så många lögner. Jag sprang ut till min bil hämtade en yxa och attackerade honom. Men morsan stoppade mig.
Om Mustafa bara hade haft bättre stöd hemifrån hade han kunnat bli något, tror han.
Men han fick ta hand om sig själv.
– Jag blev aldrig uppfostrad.
När han var åtta år tog Mustafas pappa honom till Rosengård för att spela fotboll, men först skulle han bara titta in på ett ställe och träffa några kompisar. I en mörklagd lokal satt sammanbitna män, de rökte och spelade kort.
– Varför tar de dina pengar pappa? frågade Mustafa.
– De bara lånar dem, fick han till svar.
Timmarna gick, det blev natt. Svartklubbsägaren öppnade dörren till ett annat rum och lät honom lägga sig på ett pokerbord. En av männen gav honom sin jacka att ha som täcke.
– Det blev ingen fotboll. Det har aldrig blivit någon fotboll, säger Mustafa.
Han var 14 när han började förstå att de ständiga grälen i hemmet handlade om pappans kortspelande. Och varför det aldrig fanns pengar för en ny jacka eller skor eller fika med kompisarna.
– Min morsa vara en bruten kvinna. Jag insåg att det inte var någon mening att be henne om pengar.
Första cykeln han stal tillhörde hans lärare. Han och en kompis sålde den på en loppis för 200 eller 250 spänn.
– Det var så det började för min del, säger Mustafa.
När jag hämtar min sexåriga dotter från skolan fikar vi på Kaffebaren på Möllevångstorget. Hon dricker äppelmust och äter bakelse med Nutella. På andra sidan gatan, genom de stora fönstren syns blomhögen, levande ljusen och en bild på den mördade 23-åringen.
Vem var han? Varför blev han skjuten? Vem sköt honom? frågar hon.
