”Den som lurade oss kommer inte att lura någon framöver”

Mustafa säger att han såg mordvågen komma.

Vapen finns det gott om i Malmö – en del har han smugglat in själv.

– Det tär på mig att vapnen som jag har tagit in kan ha dödat mina nära och kära, säger Mustafa idag.

Mustafa skrattar lite när jag berättar att hans historia är fascinerande, men att den bitvis låter helt osannolik i mina öron.

– Hade jag blivit dömd för någonting av det här som jag berättar för dig om hade jag suttit i fängelse. Min psykolog hade också svårt att tro mig, säger han.

Det är en av flera gånger jag hajar till under vår intervju, att en han går till psykolog.

Men han var först tvungen att hamna vid avgrundens rand för att inse att han behöver professionell hjälp.

Ju högre upp han klättrade uppför den kriminella karriärsteget desto lägre sjönk han.

Så ser han det idag, men för några år sedan kände han sig oövervinnlig.

När han är i tidiga 20-årsåldern har summorna intjänade på rån, inbrott och utpressningar växt till hundratusentals kronor trots vidlyftiga krogbesök och resor. Han tänker som en affärsman, på hur han bäst ska placera dem.

– Ska du investera mycket pengar då är det vapen och knark som gäller, konstaterar han lakoniskt.

Han knyter kontakter med ”riktigt tunga grabbar” i och utanför Sverige.

Ibland kommer kokainet och vapnen in i bilar som krockas i Danmark och bärgas in i Sverige. Ibland använder han sina vänner som kurirer. De har ingen aning om att det är knark i bilar som han lånar ut till dem.

– Idag förstår jag att det var en hemsk grej. Då brydde jag mig inte. Jag tyckte bara att jag var smart.

Han går aldrig med i ett gäng. Risken att bli dödad för en skitsak någon annan gjort ökar då, resonerar han. Han talar istället om ”kompanjoner”.

Han håller sig borta från gatan. Står aldrig i ett gathörn och säljer. Knarkar aldrig själv. Adrenalinet och pengarna är de enda kickarna han jagar, säger han.

En gång håller det på att gå riktigt illa. Han blir blåst och han blåser vidare, förklarar han. Knarket han levererade höll inte samma höga kvalitet som det brukade göra. När han ska hämta pengarna blir han beskjuten.

– Det kunde ha kostat mig livet. Men som tur är var killen inte bra på att skjuta. Jag insåg då än en gång att i den här branschen kan man inte lita på någon, säger han.

Hans första instinkt är att spränga köparens hem som hämnd.

Men ett telefonsamtal får honom att ändra sig.

– Det var en polare till han som sköt, som jag känner, som ringde. Vi kom fram till att vi båda blivit blåsta. De kom ner till Malmö och vi löste det. Hur kan jag inte säga, men jag tror inte att den som lurade oss kommer att lura folk i fortsättningen.

Skottlossningen ingår i den räcka händelser som får honom att börja ifrågasätta livet han lever då. I samma veva hittar familjen en väska med nästan 300 000 euro i. De går inte längre på historier om tipsvinster. Han ljuger sig ur det också, övertalar dem att det var en engångshändelse. Han skötte bara transporten, pengarna är någon annans, berättar han.

Han är fortfarande inne i sin svarta bubbla. Våldet blir allt grövre. Folk misshandlas med hammare, en person som försöker lura honom får ”ett hål i sitt lår”.

– Jag kan inte säga hur exakt det gjordes, inte heller om jag gjorde det eller om jag höll i honom.

Ingen polisanmälan kommer in. I hans förra liv är skadorna antigen självförvållade eller så håller man helt enkelt tyst för polisen.

Han gör en sak, ”en riktig hemsk grej” han inte kan berätta om. En vän till honom säger ”du måste söka hjälp, du har tappat dig själv”. Det är då han börjar gå till psykolog.

Stressen är konstant. Om en städerska han inte känner igen dyker upp i trappen tror han att hon är en polisspanare.

– När jag såg en okänd gubbe snurra tre varv nere på gården ville jag gå ner och skjuta honom.

Han börjar gå med skottsäker väst och beväpnar sig.

– När du börjar jobba dig upp till en viss summa litar du till slut inte på någon.

Han har gjort det mesta men inte mördat. Hans motiv var pengar, påpekar han flera gånger.

Han frågar sig: ”Kan jag döda någon? Vill jag det? Nej”.

Det går inte att bara stämpla ut. Affärer ska avslutas, pengar och kunder ska fördelas, inga skulder, varken i form av pengar eller tjänster, får finnas kvar. Sen är man fri att gå.

I dag säger han att han kunde förutse mordvågen.

– Alla i mina kretsar började snacka om att ”döda, döda, döda” för minsta lilla grej.

Och vapen finns det gott om.

– Jag såg med egna ögon en last med 24 AK47, 60 handgranater och mellan 30-40 pistoler. Jag kan inte säga om den var min eller någon annans. Men det var vapen för att döda hur många människor som helst.

Han tänker ofta på om någon har blivit ihjälskjuten med ”hans” vapen. De flesta som har dött i Malmö de senaste åren känner han.

– Var det nåt jag kunde ha gjort för att inte behöva gå till en gammal polare och begrava hans lillebror? Hur tuff du än är tänker du sådana tankar när du är ensam.

Det känns som om hela Malmö är i samma onda cirkel han en gång var i, säger han.

– Jag tror att i många fall vet varken mördaren varför han skjuter eller offret varför han blir mördad.

Det har tagit Mustafa 1,5 år att bli ”stabil i hjärnan”. Än i dag hamnar han i depressioner.

– Ibland hör jag alla de skriken, ibland ser jag allt det blodet framför mig. Jag försöker övertala mig själv att det inte var jag, att det inte var mina armar och ben som slog och sparkade. Att det var mitt onda jag.

Misstänkta morden i Malmö:

Psykologen hjälpte honom att tänka klarare, att komma ur den onda cirkeln han återkommer till gång på gång.

– Även han hade svårt att tro på mig i början. Men han började förstå när jag visade upp mina åtta mobiler.

I framtiden hoppas han bli en pappa han aldrig haft, en som umgås med sina barn, lär dem vikten av att gå i skolan, att skaffa sig ett jobb, njuta av det ”trista” svenssonlivet.

Nu har han ett vanligt jobb. I hans nya liv räcker 20 000 kronor längre än 200 000 knarkpengar, säger han.

– I dag kan jag ha dem på kontot, jag kan köpa en lägenhet om jag vill. Knarkpengarna kom snabbt och gick snabbt.

Hans egen familj har aldrig fått veta hela sanningen.

Mamman tror fortfarande att pengarna som användes för att betala av pappans spelskulder var trissvinster.

Mustafa säger att hon är mycket gladare nuförtiden. Hennes leende är hans största lycka.

– Hon ringer jämt och frågar: ”Hur går det på jobbet? Har du ätit?” Förr kunde jag vara borta hemifrån i dagar. Hon visste inte ens om jag levde.

Ska vi flytta från Malmö?

Tanken känns som ett svek efter tolv år i staden. Mitt Malmö är allt jag vill att Sverige ska vara; öppet, blandat, framåtblickande.

Men vissa dagar spänner jag inte fast min tvååriga dotter i vagnen. Jag vill snabbt kunna ta ut henne om vi hamnar i skottlossning. Min fru skrattar och säger att jag är paranoid.

Och jag känner mig som en hycklare. Som om det är först när bilar sprängs nedanför MITT fönster och när folk mördas utanför MITT favoritcafé som det blir ett samhällsproblem.

Tänk på dina barn, säger vissa ibland i all välmening.

Jag tänker på första dagen i min äldsta dotters förskoleklass.

Uppropet påminner om en OS–invigning i miniatyr.
Namnen läraren ropar upp ger ett eko av världen långt bortom Öresund.
Ingen sticker ut för att alla sticker ut.
”Vad heter vår planet?”, frågade min svägerska dottern när hon var tre år.
”Malmö”, svarade hon.
Jag älskar att dra den anekdoten när någon frågar om jag känner mig som bosnier eller svensk.
Det är alldeles för otympliga och abstrakta kategorier, brukar jag svara då.
Om jag måste, definierar jag mig som Malmöbo.

Mustafa och Ahmed är fingerade namn.

Reporter

Fotograf