Blev knarklangare – precis som sin pappa
Lärarna brukade säga att han hade myror i brallan.
– Jag var snabb, överallt, här, där, in och ut. Jag har adhd på hög nivå, säger Ahmed.
Han drar ut på vokalen, han säger hööööög.
Elever slogs med varandra, de hotade lärarna. Huvudskyddsombuden fick nog. I februari 2015 stängde de av högstadiet på Värner Rydénskolan i Rosengård. Beslutet fattades en månad efter tidningsartiklar om att endast en av tio elever på skolan hade godkänt i alla ämnen.
Bråk och stök var också anledningen till att högstadiet på Rosengårdsskolan lades ner 2013. Eleverna bussades till andra delar av Malmö.
Det ansvariga kommunalrådet har sagt att Malmö har landets mest segregerade skolor, men att skolresultaten har pekat stadigt uppåt de senaste sex åren.
Men fortfarande lämnar var femte elev grundskolan utan behörighet till gymnasiet, skrev Sydsvenskan förra året.
Ahmed gick på en av dessa problemskolor.
Det var lätt att ”hijacka” (kapa) ett klassrum när han var liten, berättar han. Man trackar läraren i en-två veckor, hon gråter, går ut från klassrummet, sjukskriver sig. Vikarien kommer, det blir samma sak. Han fick göra som han ville.
”Jag har hopp, jag ger aldrig upp”
– De sa att jag kunde köra taxi, buss. Aldrig att jag kunde bli arkitekt. ”Nä, det är inte för dig” fick jag höra i skolan.
– I vanlig skola tog jag aldrig betyg, men när jag hamnade på institution fick jag galanta betyg, säger Ahmed.
Hans kriminalitet gjorde att han i omgångar har bott på olika institutioner. Där lärde han sig disciplin, säger han. Fick städa avdelningen, tvätta kläder och laga mat en gång i veckan. När han ringde hem grät mamma och pappa i telefonen.
– Du blir stark av det. Jag har hopp, jag ger aldrig upp. Om jag så trillar 100 gånger kommer jag ändå att resa mig, säger han.
Under samtalets gång bryter han ut i haranger om ”sosskärringar” och ”rasistiska poliser”. Om den ”vita svensson” som segrerar honom.
– Jag har inte tittat på TV4, Nyhetsmorgon, Let’s Dance. Det är inte sånt jag brukade se med mina föräldrar.
Alltid när jag träffar killar som Ahmed brukar jag fråga om deras eget ansvar. Jag drar min historia, hur jag kom hit som flykting med en farsa som var kvar i kriget.
Nu känns den frågan malplacerad.
Min far var inte langare, jag har inte adhd och läs-och skrivsvårigheter, jag har inte tillbringat mina tonår på olika institutioner.
Ahmed säger att han tog ansvar när han slutade sälja knark. Han är ledsen för alla människor han skadat och sårat. Nu försöker han hitta nya vägar i livet. Han letar praktik, försöker skaffa jobb. Det blir inte lätt med hans ”jävla CV från polisen”, befarar han. Han vill ha en riktigt meritförteckning, med betyg och referenser.
– Om jag får en son i framtiden, vad ska jag säga till honom? Att jag säljer hasch? Klart att jag vill ha riktigt jobb.
Cannabis ger honom sinnesro. Den har han inte lagt av med än. Så länge det är kriminellt att röka, kommer han att vara kriminell, säger han.
– Sen om du tycker att jag är patetisk och töntig som röker cannabis och du tycker att du är finare för att du dricker vin. Ja, det får du tycka.
Han vill inte prata om den senaste mordvågen i Malmö.
– Polisen skiter i oss. Alla skiter i oss. Det kommer alltid att bli vi och dem så länge de inte släpper in oss i samhället, säger Ahmed.
Frasen ”polisen skiter i oss” har jag hört tidigare. Känslan av déjà vu återkommer flera gånger under arbetet med det här reportaget. I boken Framtidsstaden skriver författaren Lars Åberg att Malmöpolisen redan för 30 år sedan slog larm om ungdomar i området som super och stjäl och ränner ut på nätterna. I decennier har olika projekt sjösatts för att ”lyfta” problemområden. Åberg skriver om ”en godhetens projektindustri”. Han avfärdar påståendet att det övriga samhället skiter i utsatta områden som en ”seglivad politisk lögn”.
Räknat per invånare har Rosengård fått dubbelt så mycket kommunalt stöd som välbeställda Limhamn, skriver han. En elev på Rosengårdsskolan får 457 kronor varje dag mot 265 kronor för en elev på Djupadalsskolan som ligger i Limhamns villakvarter, enligt Sydsvenskan.
Alla satsningar till trots har det bara blivit värre.
För några år sedan bussades ett gäng grabbar från Rosengård till Bjärred, idylliskt belägen vid Lommabukten. De spelade en match mot det lokala innebandylaget. Sedan åkte de till stranden.
– När de såg havet slängde de av sig kläderna och sprang i vattnet. Det är en enorm skillnad vilka förutsättningar man har.
Den som säger det är polismannen Mats Svensson. Han har jobbat i Rosengård till och från sedan 1993.
Det var han som tog Rosengårdsgrabbarna till Bjärred för att möta hans sons innebandylag. Vid sidan av polisjobbet, drev han en fritidsgård tillsammans med det kommunala bostadsbolaget MKB för några år sedan.
En förmiddag åker vi runt i Rosengård i hans tjänstebil.
Från det fortliknande grafitgråa polishuset till de gula tegelhusen i Herrgården är det några minuters bilkörning. Det är ett av mest skamfilade områden i Rosengård med nationellt vanrykte. Upplopp, bilbränder, öppen narkotikaförsäljning. Rubrikerna har varit många och svarta genom åren.
Hur många som bor i stadsdelen vet ingen exakt. Polisens egna uppskattningar pendlar mellan 3000 och 10 000 människor fler än de folkbokförda.
– Det är överlag trångbott. Det är fåtal ungdomar som har ett eget rum här. De hänger på gårdar, säger Mats Svensson på sin breda skånska.
Stundtals låter han mer som en nyutexaminerad socionom än garvad polis.
”Vi ska in tidigt. Hjälpa familjerna”
Fler poliser, visst. Men bara för att få bort langarna från trapphusen och gårdarna. Man vinner inte matchen med hårda tag, inte på ett bra sätt och inte på längre sikt, som han uttrycker det.
– Här gäller det att skapa förståelse och respekt. Samtidigt kan du ändå komma in och ta dem för brott.
Mats Svensson vill ha mer pengar till skolan, fler fritidsgårdar (idag finns ingen förutom Ungdomens hus), fler poliser i området som kan ta sig tid att lära känna människorna, bygga kontakter.
– Vi ska in tidigt. Hjälpa familjerna. Det är svårt att omvända tonåringar som redan är inne i kriminalitet, de tycker att det är coolt.
Misstänkta morden i Malmö:
Det finns ljusglimtar. Bränderna i området har halverats sedan 2009, inga upplopp har inträffat på flera år. Det kommunala bostadsbolaget MKB och privata Victoria Park har köpt upp tusentals nedgångna lägenheter och totalrenoverat dem. Victoria Parks lokaler har visserligen flera gånger utsatts för sprängattentat i slutet av 2014 som hämnd för att de har försökt vräka tre kriminellt belastade familjer. Men sedan dess har det varit lugnt i området. Ljusglimtar, som sagt.
Samtidigt har våldet blivit grövre. Förövarna och offren allt yngre.
Ahmed Obaid var bara 16 år när han blev mördad vid en bushållsplats 12 januari i år.
Mats Svensson säger att folk blir skjutna för ”skitsaker”. Små skulder, flickvänner, ibland som en markering.
Våldsbenägenheten och tillgången till vapen återspeglar sig i statistiken.
Fem mord och tretton mordförsök hittills i år.
Mats Svensson får något uppgivet i blicken.
– Utvecklingen den senaste tiden i Malmö är skrämmande, säger han.
