Ahmed: ”Jag har sett blod på gatan sedan jag var liten”
– Nu när det dör folk där fint folk går är det värsta grejen, det är över hela internet, till och med Trump snackar om det.
Så säger Ahmed, en man i 20-årsåldern, som vuxit upp i Rosengård.
– Jag har sett blod på gatan sen jag var liten, lägger han till.
Första gången träffar jag honom på ett fik, långt ifrån Rosengård.
Mellan tuggorna på en muffin säger han till mig att jag aldrig kommer att kunna förstå honom.
Han hade svårt med mat, med kläder, med att överleva, som han säger.
– Jag var tretton år när jag förstod att hasch var olagligt. Alla omkring mig rökte. Min farsa sålde själv droger, säger han.
Hans första brott var egentligen ett pojkstreck. Han hade ont i magen och kunde inte sova på hela natten efter det. Dagen efter gick han in till mataffären och slängde femton kronor på disken för tuggummin han stal dagen innan. Sedan sprang han ut.
– Jag kände mig lite som Robin Hood. Folk omkring mig hade feta bilar, cyklar, vi hade inget, berättar han.
Cykelstölder var en inkörsport till tyngre kriminalitet även för Ahmed. Han började sälja cannabis i tidiga tonåren.
Han är fåordig om hur det gick till. Han och några kompisar såg på en tv-serie och fick idén.
– Du ser de äldre som kommer och skiner. Du vill också skina, förklarar han kort.
Mer än så vill han inte berätta. Nämner inga namn på kompisar eller andra avslöjande detaljer. Det är en hederssak att inte prata för mycket med utomstående. I vissa fall kan det vara farligt.
Han vill bara berätta om sig själv, säger han.
Han brukade vakna på morgonen, äta något, ta tåget över till Köpenhamn och sedan vidare till fristaden Christiania. Innan han återvände till Malmö med cannabis i vakuumförpackningar brukade han ta en spliff vid kanalen på den danska sidan för att samla sig. Sedan var det inga problem att sätta sig på tåget igen. ”Iskallt”, som han säger.
– Till slut blev det roligt. Jag brukade klappa tullens hund, hade hundgodis med mig. Men jag blev högmodig, jag blev tagen en gång när jag var riktig ung, säger Ahmed.
Gripandet avskräckte honom inte.
Tvärtom.
Under tonåren missbrukar han, säljer knark, begår andra andra brott. Bara hans ålder räddar honom undan fängelset.
”Brottet har ett sådant högt straffvärde och är av sådan art att annan påföljd än fängelse i princip skulle ha varit utesluten för en vuxen gärningsman”, skriver domstolen i ett av fallen.
– I långa loppet blev mitt hjärta smutsigt, jag blev en smutsig människa. Synder bara byggdes på, säger Ahmed.
”Hur kan du bo i Malmö”?
Frågan återkommer ofta. Från vänner, anhöriga, helt okända människor.
Jag brukar svara att Malmö är den första staden jag bott i under mina 25 år i Sverige där jag känner mig hemma.
Till skillnad från Jokkmokk, Överkalix och Kramfors där jag växte upp, ser de flesta här ut som jag.
”Jag har varit på många brottsplatser som reporter, men har aldrig sett någon bli skjuten”, brukar jag också säga till Malmöbelackarna.
Jag har köpt smuggelöl från Tyskland och ukrainska Marlboro. Nästan alla röker gräs på fester.
Mer kriminalitet än så fanns inte i mitt medelklassliv. Men på senare har våldet blev allt synligare, kommit allt närmare.
